Skuru hamn

Skuru hamn anses ha varit en aktiv hamn sedan 1600-talet, men redan på 1500-talet hade sjöfarten stor betydelse för Pojo. 1630, när Antskog bruk grundades, skeppades malm från Sverige och behovet ökade när Fiskars bruk grundades 1649. Järn transporterades från Utö gruvor i Sverige till hamnen i Skuru. Från Skuru åkte malmen vidare längs Fiskars å till Fiskars bruk. De färdiga produkterna transporteras via Skuru till Stockholm eller till trakterna söder om Finska viken. 

Skuru hamn har även haft en betydande roll för dem som bor i Pojo och trakterna runt. Hamnen har till exempel bidragit med många arbetsmöjligheter. Det var inte bara järnvaror som bruksfartygen exporterade på 1600-talet. Det exporterades också mycket ved och lantmannavaror, som säd och rovor.

Turbåtar

1866 bildades ett rederibolag av brukspatron Emil Lindsay von Julin från Fiskars, Edward Hisinger från Brödtorp och Fritiof Hultman från Ekenäs. Från Sverige skaffades en ångbåt som hade gått på Göta kanal och som hette “Amiral von Platen”. Amiralen, som den kallades, byggdes 1858. Den var döpt efter Baltzar von Platen som var Göta kanals grundläggare. Båten var om 259 bruttoregisterton och motorn hade 240 hästkrafter.

Amiralen åkte rutten Helsingfors- Fagervik- Ekenäs- Skuru- Dalsbruk- Åbo- Stockholm. Rutten kördes varje vecka under åren 1867-1870. På onsdag klockan 10 kunde man stiga på i Skuru hamn, vara i Stockholm på fredagen och komma tillbaka till Skuru klockan 14 på måndagen. En biljett för rutten Helsingfors-Stockholm kostade 28 mk  i första klass, 14 mk för akterdäck och 10 mk för fördäck. En resa från Ekenäs till Skuru kunde kosta 1 mk.

Amiralen var betydelsefull för bruken och för hela bygden. Från Åminne gård sändes trädgårds- och jordbruksprodukter till Helsingfors. Amiralen var känslig för vind och is och 1872 böts den ut mot en båt från Sundsvall. Båten hette från början “Telegraf”, men döptes om till S/S Hangö. Båten hade 240 hästkrafters motor och var 38 meter lång. Båten ägdes av Sydfinska ångfartygsaktiebolaget där Ekenäs hade ägardominans, direktör då var J.F Grönroos.

Laster

Under 1880-talet var de flesta inkommande laster tackjärn, malm, stenkol, styckegods, tegel, kvarts, salt och benmjöl. De utgående lasterna var järn, björkved, kimrök (från Koskis) och styckegods. Största delen av godsen fraktades till och från Åminne och vidare från Skuru med S/S Åminne, även kallad Åminne Otto.

Mellan 1950-60 exporterades malm från Orijärvi, Aijala och Metsänmonttu gruvor via Skuru ut till Östersjön. Exempelvis exporterades mycket svavelkis till Öst-Tyskland, zinkblände och kopparmalm till Norge eller Belgien. 

Under hamnens senare tider ökade lasternas storlek kontinuerligt, från 1964 med ca. 469 ton per fartyg till 1979 med 1 000 ton per fartyg.

Hamnkranar 

På 1860-talet hade hamnen en handdriven svängbar kran, som satt fast i bryggkanten. Från Västerås köptes en kran av märket Asea som var eldriven. Den var stationär från början, men monterades senare om så den gick på räls. Kranen hade fyra tons lyftförmåga och 19 november 1947 stjälpte kranen på grund av felbelastning. Kranen tog skada av det, men kunde fortsätta användas. 1951 böts kranen ut mot en ny likadan kran.

1957 köptes en 5-tons Demagkran med 12 meters aktionsradie av Helsingfors hantverk. 1965 blev den påkörd av ett tyskt fartyg. Kranen skrotades och skadan ersattes av försäkringsbolaget. 1963 köptes en 6-tons portalkran som kunde svänga upp till 24 meter. Kranen var tillverkad av Wärtsilä-Crichton. 1963 köptes även mobila kranar för lossning och lastning.

Hamnpirer

På 1800-talet fanns bara en enkel träbrygga och magasinsbyggnader. I samband med järnvägsbygget 1896-98 byggdes även en 58 meter lång hamnpir, som började vid utflödet av Fiskars ån i Pojoviken. När fartygen blev större och sjöfarten ökade behövdes det en längre kaj och 1905 förlängdes järnvägens pir med 60 meter, av Fiskarsbolaget. Den byggdes för att kunna förses med järnvägsspår och då var man tvungen att flytta två av de gamla hamnmagasinen. Piren försågs med en fem meter bred stentrappa som skulle underlätta av- och påstigning från passagerarbåtarna. Under vintern och våren 1952 förlängdes Fiskars hamnpir ytterligare med 15 meter. Den gamla lastningskajen kallades för “Möljen”.

Järnvägen

Järnvägen hade stor betydelse för förbindelserna mellan hamnen och bruken. Malmen kunde lättare transporteras till bruken, och de färdiga produkterna kunde transporteras vidare, eller till hamnen för att lastas. 

Skurutunneln byggdes 1896-98 och är Finlands äldsta järnvägstunnel. Den första november 1899 togs järnvägen mellan Åbo och Karis i bruk. Den 26 februari 1962 åkte det första tåget genom den nya tunneln, som är 349 meter lång. Den sista tunneln som finns på tunnelberget byggdes 1991 och är den som används idag.

Lill-Bässen eller Kraus 2517 åkte i 61 år mellan Fiskars bruk och Skuru hamn åren 1891- 1952. Harry Gustavsson var den första ångloksföraren i Åminne och var Bässens lokförare.  Till vardags transporterade Bässen Fiskars produkter till Skuru hamn, för att dessa sedan skulle exporteras ut i världen. Ibland fraktades även festfolk till eller från bruket. 

Källor: 

Pojo sockens historia- del 1, 1959

Pojo sockens historia- del 2, 1966

Lotta Broman: Pojoviken- en vandring i tid och rum, 2010

Per-Olof Blomqvist: Transporter i Pojo genom tiderna, 2001

Elis J. Westgård: Pojo kommun, Ur min hembygd hävder, 1979

skargardsbatar.se

Antonia Berlin