Kustbanan

Något akut behov av en ny förbindelse mellan Helsingfors och Åbo hamn fanns det inte särdeles mycket av på 1870-talet. Det p.g.a. att det redan fanns en spårförbindelse från Helsingfors, via Toijala, till Åbo. Åbo-Toijalajärnvägen blev klar 1876. Men år 1885 föreslog greve August Armfelt, från Halikko, att man skulle kunna bygga en mycket rakare förbindelse mellan Helsingfors och Åbo. Banan skulle korsa Hangö-Hyvingebanan någonstans mellan Lojo och Ekenäs. Denna idé fick en hel del understöd, men man var oense om exakt vilket sträckning järnvägen skulle ha. Men snabbt kom man överens om banans sträckning åtminstone mellan Åbo och Karis. Så småningom öppnade även Helsingfors upp ögonen för kustbanan eftersom järnvägsförbindelserna blev allt viktigare för den växande huvudstaden. Benämningen "kustbanan" använde man inte ännu utan efter att Åbo-Karissträckan färdigställdes kallade man den "Turku-Karjaan rautatie".

Slutligen år 1895 efter många om och men slog kejsaren fast att banavsnittet Åbo-Karis skulle börja byggas. Det var viktigt att de många järnbruken i Västnyland skulle knytas till järnvägen. Byggandet inleddes 1896. Planeringen av banavsnittet Karis-Helsingfors däremot fortsatte. Redan i det här skedet stötte man på problem som än idag är aktuella på kustbanan. De många lermarkerna resulterade i instabila banvallar och landskapets former gjorde banan krokig. Åbo-Karisbanan öppnades för trafik den 1.11 1899. Karis-Helsingforsbanan började byggas på våren 1900. Banavsnittet öppnades för trafik 1.9 1903. Som mest sysselsattes (i medeltal) 2134 personer av kustbanans byggnadsarbeten i augusti 1897 på Åbo-Karisavsnittet. På Karis-Helsingforsavsnittet sysselsattes som mest (i medeltal) 1869 personer i augusti 1900. På 1910-talet utfördes redan de första uträtningarna av den krokiga kustbanan och dylika ingrepp kom att genomföras många gånger ända fram till 1990-talet.

Elektrifieringen av kustbanan inleddes i början av 1990-talet och det första eltåget besökte Karis redan den 10.11 1992, fastän elen kopplades på för tågtrafiken först 1.1 1993 mellan Kyrkslätt och Karis. Däremot hade sträckan Helsingfors-Kyrkslätt elektrifierats redan 1969. På den sträckan trafikerade eldrivna lokaltåg medan den övriga trafiken på hela kustbanan ännu var dieseldriven. Elektrifieringen mellan Karis och Åbo hamn färdigställdes helt till den 14.11 1994. De eldrivna tågen började trafikera på kustbanan fr.o.m. den 1.1 1995. De moderna InterCity tågen började trafikera på kustbanan i maj 1999. Idag är kustbanan enspårig på sträckan Kyrkslätt-Åbo, på sträckan Helsingfors-Alberga fyrspårig och mellan Alberga och Kyrkslätt tvåspårig. På kustbanan finns det sammanlagt femton tunnlar.

Stationer på kustbanan

Stationen öppnades redan på hösten år 1903, under namnet "Fagervik" eftersom denna station låg närmast Fagerviks bruk. Det fanns därför också en direkt vägförbindelse mellan bruket och stationen. Men i och med att bruket under årens lopp behövde järnvägen allt mindre sjönk också stationens järnvägshierarkiska "status". Under 1950-talet ändrades namnet till Grundsjö och samtidigt blev bemanningen allt mindre. År 1968 klassades Grundsjö endast som en hållplats.

På 1970- talet började man riva bangården inför uträtningen av banavsnittet mellan Ingå och Karis ("Kaunislahden rataoikaisu") som byggdes under åren 1980-81. Banan flyttades längre söderut från själva stationen och utgör den nuvarande sträckningen.

Även om banan inte mera gick förbi stationen efter uträtningen så byggde man en liten hållplats för Grundsjö uppe på kullen där banan går idag. Hållplatsen fanns i 10 år ända tills den år 1991 slutligen togs bort.

Uträtningen av banan i Grundsjö är ca 6 km lång och omfattar inte bara själva stationsområdet utan fortsätter en bit både österut mot Västankvarn och västerut mot Karis. Väster om Grundsjö, där den gamla banan gick ihop med den nya upprättades år 1980 en tillfällig hållplats för banarbetet, med en växel, kallad "Longjoki". Hållplatsen fanns bara så länge tills den nya linjen förbi Grundsjö blev klar.

På bruksområdet fanns det även en liten smalspårig järnväg. Inom järnvägshierarkin sjönk Billnäs stations status från hållplats till obemannad linjeväxel år 1954. 1977 upphörde persontrafiken i Billnäs i och med att regionaltrafiken mellan Karis och Salo upphörde helt. Det fanns just inget behov mera av Billnäs station för passagerartrafik, eftersom exempelvis vägförbindelsen mellan Karis och Billnäs var redan tillräckligt bra vid den tiden. 1981 stängdes Billnäs linjeväxel för gott och stickspåret till bruket revs. De sista tågen körde förbi Billnäs i maj 1991 innan det helt nya banavsnittet mellan Karis och Skuru öppnades för trafik den 2.6 1991.

Stationshuset finns inte bevarat då det revs på 1970-talet, men en annan järnvägsbyggnad, likaså uppförd i den typiska Bruno Granholmdesignen, finns ännu kvar på stationsområdet.

Industrierna i Åminnefors hade förutom den smalspåriga järnvägen också sin egen linjeväxel på kustbanan. Idag finns fortfarande en del av spåren kvar i Åminnefors samt en direkt spårförbindelse till Skuru hamn och stationen.

I hamnen fanns två bryggor vilka hade sina egna spår - Billnäsbryggan och VRbryggan. Finlands första lokdrivna smalspåriga järnväg öppnades år 1891 mellan Fiskars bruk och Skuru station. Det fanns alltså en järnväg i den här trakten redan före kustbanan! Det lilla ångloket kallades Lillbässen som förutom godsvagnar drog även personvagnar, men det senare nämnda endast i början av 1900-talet. Personvagnarna användes oftast vid speciella arrangemang som t.ex. idrottsfester och sommarutfärder. Berömda personer så som generalguvernör Bobrikoff och Mannerheim lär ha åkt med Lillbässen mellan Skuru station och Fiskars bruk. Den smalspåriga järnvägen stängdes 1952. Lillbässen står idag i Fiskars bruk som ett minnesmärke och där banan en gång gått, längs med Borgbyträskets strand, finns idag en väg.

Regionaltågen slutade stanna i Skuru då regionaltrafiken mellan Karis och Salo upphörde år 1977, men godstrafiken fortsatte många åt framöver. Ännu 1979 stannade några få expresståg i Skuru. 1987 spårade ett tåg ur i Skuru efter att ha kolliderat med en stor sten som hade rasat ner på spåret i den västra ändan av bangården. Lyckligtvis spårade endast loket ur. 1993 blev Skuru station obemannad.

I Skurus tunnelberg finns tre parallellt byggda tunnlar, men de är byggda vid olika tidpunkter. Tunneln längst ut mot havet är äldst och byggdes 1896-1898, vilket gör den till Finlands äldsta järnvägstunnel! Dess längd är 156 m. År 1964 byggdes tunneln längst österut då banans sträckning ändrades och flyttades dit. 1991 byggdes den mittersta tunneln då det helt nya banavsnittet mellan Karis och Skuru byggdes. Merparten av kustbanans trafik använder denna tunnel idag. Men också den äldsta tunneln är fortfarande i bruk. Spåret genom den äldsta tunneln är ännu i användning av godstransporterna mellan Skuru hamn och Åminnefors industriområde.

Numera fungerar Skuru station vid behov som mötesplats för tågen på kustbanan. Skuru station är förövrigt kustbanans lägsta punkt.

Text och bild: Jonas Selenius