Offer och minnesmärken

Under fortsättningskriget uppmanades lokalförvaltningarna runt om i landet att upprätta hjältegravskommittéer för att vårda de stupades minne. I Karis konstituerade hjältegravskommittén sig 11.4.1944. Den bestod av representanter för Karis församling, Karis kommun och Karis köping. Som kommitténs ordförande fungerade prosten J.E. af Hällström. Ett arbetsutskott med kommunalstyrelsens ordförande Ruben Nyberg som ordförande, kyrkoherde Birger Selroos som sekreterare och kassör och direktör Josef Herrmans som ledamot hade hand om de praktiska angelägenheterna inom kommittén.

Arbetet med hjältegravarna och minnesmärkena i Karis visade sig vara arbetsamt och t.o.m. konfliktfyllt emellanåt. En orsak till detta var att det framfördes önskemål om att det skulle resas ett minnesmärke även över de stupade röda från 1918. En annan orsak var, att det var tre parter inblandade, församlingen, köpingen och kommunen. En tredje orsak var frågan om hur kostnaderna skulle delas mellan dessa.

I januari 1945 beslöt köpingsfullmäktige på förslag av J. Viherlaiho att ge hjältegravskommittén i uppdrag att utreda om liken av 1918 stupade och i ovigd jord begravna personer kunde flyttas till begravningsplatsen eller om man kunde vidta åtgärder för vården av deras nuvarande gravar. I kyrkorådets protokoll 15.8.1945 kan man läsa: ”I frihetskriget 1918 stupade ’röda’, som äro begravna i skogarna, har man anhållit att få överföra till kyrkogården. Har man även velat att detta skulle ske på församlingens kostnad. Med anledning av detta framhålles, att församlingen aldrig förhindrat deras jordfästning på kyrkogården. Församlingen bekostar inte heller andras jordfästning. Däremot förvägrar inte församlingen sitt bistånd om kommunen och arbetarorganisationer taga sig an saken”. I september 1946 flyttades tre lik från Degerbybacken till begravningsplatsen.

Hjältegravskommittén fick i uppdrag att resa tre minnesmärken, vid hjältegravarna i centrum respektive Svartå samt vid 1918 års grav. Men det var inte lätt att nå slutmålet. I februari 1948 fattade kommittén beslut om att resa dessa tre minnesmärken. I april fattade man beslut om att ordna en tävling för åstadkommande av monumenten. I maj upphävde man beslutet om tävlingen. Man fick trots det förslag från flera konstnärer och man reste modeller av papp på kyrkogården för att få klarhet i frågan. Man tvistade om de stupades namn skulle finnas på monumentet eller om det skulle räcka med namn på gravstenarna och man uttalade sig friskt om förslag till monument: ”Dess i vinkel uppstigande överkant för tanken till den östkarelska allmogearkitekturen – en i detta sammanhang smärtsam och oangenäm association. Även reliefen verkar mera östfinsk än västnyländsk”.

Speciellt i köpingen tyckte man att processen drog onödigt långt ut på tiden. Man får nog de facto bilden av att det i viss mån handlar om en dragkamp mellan köpingen och församlingen om vem som skulle få sista ordet. Beträffande finansieringen var hjältegravskommitténs första åsikt att köpingen och kommunen skulle stå för anläggningskostnaderna och att församlingen skulle stå för skötseln av gravarna.

Med tiden tog arbetarorganisationerna över arbetet med 1918-års grav. 1949 var det sedan dags att konstatera problem på den fronten. Hjältegravskommittén sammanträdde 3.6.1949 och orsaken till mötet var en skrivelse från köpingsstyrelsen riktad till både församling och kommun. Där konstateras att arbetarorganisationernas kommitté haft hand om 1918-års minnesmärke och anskaffat stenen till begravningsplatsen, men att de nu betraktar sitt uppdrag fyllt. ”För undvikande av ’en skandal av första ordningen’ och för bringande av reda i det ’kaos som nu råder’ anhåller köpingsstyrelsen att kommun och församling måtte taga i övervägande huru kostnaderna för 1918-års monument måtte fördelas.”

Kommittén konstaterar att arbetarorganisationerna inte har hållit vad de lovat. ”Vid Hjältegravskommitténs sammanträde 21.5.1948 meddelade herr Heinström, att nämnda organisationer komme att på frivillig väg föranstalta en insamling för resandet av 1918 års minnesmärke. Detta har icke infriats, ej heller har hjältegravskommittén varit i tillfälle att granska ritningarna.” Speciellt församlingen hade den synen att kommittén för 1918 års grav uttryckligen ville sköta sitt själv från början till slut och att man nu inte klarat av sin uppgift. Köpingstyrelsen däremot ansåg det skäligt att man delade på kostnaderna.

Hjältegravskommittén konstaterade i detta skede att kostnaderna för samtliga monument nog bör fördelas mellan församling, kommun och köping, dock så att monumentet i Svartå reses av församling och kommun. Men innan allt var klart delades kostnaderna för de tre gravarna

Minnesmärkena i Karis invigdes högtidligen 6.11.1949 och i Svartå 27.11.1949. Det blev sist och slutligen arkitekten Gunnar Forsström som ritade monumenten till hjältegravarna i Karis och Svartå samt byggmästaren Knut Adolfsson som ritade monumentet till 1918 års grav. Arbetet med monumenten utfördes av Lojo Stenhuggeri och de enskilda gravstenarna av Karis Stenhuggeri.

Som på så många andra orter bildades även i Karis en vapenbrödraförening och den ansvarade under kriget för uppvaktningar vid hjältegraven vid olika tillfällen. T.ex. skriver Västra Nyland om de stupades dag 18.5.1941: ”Även i Karis begicks de fallna hjältarnas minnesdag genom uppvaktning vid hjältegraven och parad vari garnisonstrupperna, Karis skyddskår och Lotta Svärd, Karis Vapenbröder och distriktsstaben deltogo. … Vid ankomsten till begravningsplatsen bildade styrkorna fyrkant kring hjältegraven, varefter distriktskommendör Wiberg trädde fram och nedlade Raseborgs skyddskårsdistrikts krans samt höll ett kort, märgfyllt tal till de fallnas minne på svenska och finska. … Deltagandet i uppvaktningen och paraden var glädjande talrikt. … Det enda man saknade var en hornorkester, som skulle ha skänkt mera glans åt den för Karisförhållandena ovanliga paraden.”

Läs mera i Karis-Billnäs gymnasium: Krigets offer i Karis och Pojo, Helsingfors 2005