Gravarna på Kroggårdsmalmen

2017 (Nicolina Nynäs)

Deltalj på minnesmärket 2017 (Nicolina Nynäs)

Gravfältet ligger vid Gjuterigatan, där det 1932 hittades ett armband från bronsåldern och därefter ett helt gravfält bestående av tre stensättningar. Det här i samband med ett transformatorbygge. Området undersöktes åren 1932 och 1937 av Nils Cleve, amanuens vid Nationalmuseum 1926-34, sedermera intendent för Åbo stads historiska museum, föreståndare för för Finland nationalmuseums historiska avdelning och statsarkeolog 1959-71. Hans största intresse var riktat mot Finlands järnålder.

Första fotot i utgrävningsrapporten från 1932 (Nils Cleve, Museiverket)

Begravningsplatsen har troligen varit 40 x 20 meter. Vid den första utgrävningen, vid platsen för fynden, undersöktes de delvis förstörda gravarna I och II, vid senare utgrävningar, år 1937, gravarna III och IV.


Stensättningarna I och II, som låg närmast transformatorn var oregelbundna, ovala och låga. Dessa var de äldsta. De var ca 5 x 8 meter och inrymde flera gravar. Ovanligt nog rörde det sig om skelettgravar, inte brandgravar som under bronsåldern. I grav nummer I återfanns rester av trä och näver varav man dragit slutsatsen att den döde lindats i näver i en träkista eller legat på ett underlag av trä, täckt av näver. Av dessa gravar återstår inget.


De två första stensättningarna var väldigt enkla men den tredje innehöll två desto märkligare gravkonstruktioner. Sedan de översta stenvarven avlägsnats blottades två välbyggda stenkammargravar. Det utmärkande för denna gravform är att viloplatsen omges av en vanligen fyrsidig stenram. Varje stenram inrymmer 1-2 gravar. Först byggdes stenramen, sedan lades den avlidna i dess mitt direkt på marken, varefter allt täcktes med tre varv småsten och sand. Vid nästa begravning byggdes en ny stenram intill den föregående. Då denna redan var övertäckt, så att ramen inte syntes, kunde det hända att den nya ramen blev sned eller större än den föregående. I den äldsta gravkammaren finns ett omsorgsfullt lagt golv av flata stenar, ovanpå vilket den döde lagts. I den mindre stenkammargraven fanns tre fyrsidiga kamrar, varav en delvis förstörts - troligen i samband med en efterbegravning. I några fall har man begravt utanför stenkamrarna, utan att bygga ram omkring.


Dessa gravar är små enkla kopior av de stora stenkammargravarna, s.k tarandgravar som påträffats främst i Estland och norra Lettland. Genom undersökningar har gravtypen kronologiskt främst kunnat placeras i yngre bronsåldern och förromersk järnålder (500 f.Kr - Kr.f.), men även i romersk järnålder (Kr.f.-400 e.Kr). Gravarna efterliknade rum, eftersom man trodde att de döda fortsatte leva vidare på samma sätt som de levde i sina hyddor. Därför anlades gravarna nära bosättningen så att man lätt kunde besöka gravarna, föra mat åt de döda o.s.v. Spännena, som hittats här, hjälper till att bestämma hur gamla gravarna är, eftersom formen är av en typ som inte längre användes efter ca år 100 e.Kr. Andra saker är möjligtvis något yngre så uppskattningsvis härstammar gravarna från den äldre romerska järnåldern (ca Kr.f.-200 e.Kr.).

Från utgrävningen 1937 (Nils Cleve, Museiverket)

I närheten har även påträffats fynd som tyder på en bebyggelse redan under stenåldern, när området var ett smalt näs mellan Läppträsket och Svartån. På Kroggårdsmalmen fanns ett litet nybygge, där främst pälsjägare bodde, så därför ligger gravarna nära farleden, medan man främst levde av jordbruk i Estland, så där ligger gravarna mitt i åkrarna. Detta är den enda skillnaden, vilket bevisar en inflyttning söderifrån, troligen från Wierland eller Ösel.


Under hela järnålder var det brukligt att den döde fick sina personliga smycken och vapen med sig i graven för att livet i graven kunde fortsätta som tidigare. Beroende på den dödes förmögenhetsförhållanden och arvingars snålhet varierade mängden föremål i gravarna.


I Kroggårdsmalmens stensättningar har 16 gravar undersökts. Antalet gravar har dock varit större eftersom en av stensättningarna totalförstördes vid transformatorbygget. Tydligen var pälshandeln lönsam eftersom många smycken och vapen påträffats; i mansgravarna vanligen spjutspetsar av järn, yxa och/eller kniv, men ibland också ett spänne eller armband, vilket visar att också männen bar smycken. Dock har de ståtligaste smyckena påträffats i kvinnogravarna. Även den fattigaste begrovs med åtminstone ett armband. De flesta är enkla men några präktiga och påkostade armringar hittades också. Ståtligast är den smyckeuppsättning som består av 27 jämntjocka armringar av brons. Smyckena gjordes nästan alltid av brons under hela järnåldern. Spännet var det viktigaste smycket under denna tid. Järnåldersspännet är egentligen en säkerhetsnål - det har fjädrande spiral, och användes till att hålla ihop dräktens olika delar. Det fungerade samtidigt som smycke.

Från utgrävningsrapporten 1932 (Nils Cleve, Museiverket)

Jägarens viktigaste vapen var spjutet, skogsmannens holkyxan. Man hittade även rester efter skäror, vilket bevisar att man även bedrev jordbruk. I en av gravarna hittades en sax. Nybyggarna höll sig alltså också med får. Saxen har haft samma form som fårsaxen under hela järnåldern, vilket gör den till ett av de få redskap som inte nämnvärt förändrats på 2000 år.


Efter avslutande utgrävningar har gravarna III och IV lämnats öppna så att bottnen syns. Gravfältet är inhägnat med järnstänger fästa på stenstolpar, återanvända från broräcket av den på 1950-talet rivna stenbron över Landsbro ström. Järnstängerna sägs vara smidesprodukter från Billnäs bruk. Platsen är även försedd med informationstavlor som Museiverket ställt upp.


Julia Mervasto