Stenåldern i Karis

Allmänt om stenåldern i Finland

Stenåldern är den första av de förhistoriska tidsåldrarna. Den inleds med att man börjar tillverka verktyg gjorda av sten, men man använder sig även av annat material såsom skinn, trä, ben och så vidare. Under stenåldern livnärde man sig på jakt och att samla. Vi kan hitta spår av denna tids kultur bland annat tack vare grottmålningar som visar lite om hur deras liv såg ut. Då det gäller Finland går det inte riktigt att säga exakt när stenåldern började eller slutade, men man vet att den omfattade flera årtusenden. Forskare har delat stenåldern i Finland i olika tidsperioder.

Den äldsta stenåldern kallas för paleolitikum och den omfattar ungefär 120 000 f.Kr. – 10 000 f.Kr. Från denna tid har man i Finland träffat på något som man tror kan vara spår av neandertalare. Man har gjort undersökningar som tyder på att det funnits mänsklig verksamhet 120 000 f.Kr. i Varggrottan i Kristinestad. Detta skulle i så fall vara den äldsta kända mänskliga boplatsen i Norden.

Efter paleolitikum kom mesolitikum som existerade ungefär 8600-5000 f.Kr., under denna tidsperiod fanns Suomusjärvikulturen. Under denna tid befolkades Finland av jägare-samlare från söder och sydost. Under denna tid var kvarts det viktigaste råmaterialet då det kom till redskapstillverkning.

Efter mesolitikum kom neolitikum (yngre stenåldern) som omfattade kamkeramisk kultur, båtyxkulturen (3200-2300 f.Kr.) och Kiukaiskulturen (2300-1500 f.Kr.) i Finland. Till den kamkeramiska kulturen hörde tidig kamkeramik (5000-3900 f.Kr.), typisk kamkeramik (3900-3400 f.Kr.), sen kamkeramik (3600-3200 f.Kr.) och pyheensiltaskedet (3200-2300 f.Kr.). Under denna tid börjar fler fasta boplatser uppstå, främst vid gynnsamma ställen såsom vid vattendrag. Det finns också olika kulturer för keramiken som till exempel kamkeramik och snörkeramik. De har fått sina namn baserat på utseenden och metoder som använts för att dekorera keramik.

Man har indelat stenåldern i dessa tidsperioder i Finland baserat på fynd som gjorts och till vilka årtionden de daterats. Exempelvis har kamkeramiken sett varierande ut beroende på från vilket århundraden de gjorts. Globalt sett är stenåldern mycket äldre och längre pågående än den var i Finland, eftersom det tog längre tid för människor att flytta norrut då inlandsisen ännu var kvar. Men ifall fynden i Varggrottan är från 120 000 f.Kr. kan man ändå påstå att Finland länge haft mänsklig aktivitet, även fast det tog en paus då den senare istiden kom.

Arkeologer

Fridolf Linder (1823-1896)

Fridolf Linder föddes den 6 januari 1823 i Svartå. Fridolf Linder var en friherre, brukspatron och jurist. År 1863 tog han över förvaltningen av Svartå bruk och hade även underliggande egendomar i Karis socken.

Fridolf Linder hade ett stort intresse för historia och arkeologi. Hans samling av fornsaker var under hans tid en av de största samlingarna i Finland. Han köpte framförallt stenredskap och började senare samla på fornsaker även från andra socknar. År 1879 publicerades en katalog över Linders samling och då omfattade den 314 föremål varav 300 var från stenåldern.

Fridolf Linder dog år 1896 och därefter gick hans samlingar till Åbo stads museum.

Volmar Svaetichin (1875-1930)

Volmar Svaetichin föddes den 6 februari 1875 i Salmis men flyttade till Karis 1902. Volmar Svaetichin var en lantmäteriingenjör och gjorde upp stadsplanen för Karis. Han var även sammankallare i kommittéen som skötte förberedelserna för Karis stationssamhälle, men vid sidan av det intresserade han sig för lokalhistoria och arkeologi. Han arbetade mycket med fornlämningar från bland annat järnåldern.

Svaetichin upptäckte flera nya fornlämningar runt om i Karis under sin tid och hans upptäckter har hjälpt att kunna få en bättre bild och förstå Karis förhistoria.

Nils Cleve (1905-1988)

Nils Cleve var statsarkeolog och museiman. Under sin karriär har han varit chef för Åbo stads historiska museum mellan åren 1934-1945, chef för Fornminneskommissionens historiska avdelning mellan åren 1949-1959 och statsarkeolog mellan åren 1959-1971. År 1971 blev han tilldelad titeln professor. Nils Cleve var landets första akademiskt utbildade museiman utanför Helsingfors.

Nils Cleve var bland annat den första som upptäckte Landsbromalmens boplats i Karis.

Fyndplatser i Karis

Gålibacka stenåldersboplats

Vid upptagandet av en potatisåker hittades många fornsaker, vilket tydde på att platsen kunde vara en boplats. Aarne Äyräpää gjorde år 1931 en undersökning på platsen.

Boplatsen befann sig under stenåldern på en delvis ganska brant sydsluttning som av skogen skyddas mot nordanvinden. Boplatsen var bredvid en havsvik som avsmalnade till ett sund, detta är ett typiskt läge för en stenåldersboplats i Finland. För fiskarfolket var detta ett optimalt ställe eftersom fisket var huvudnäringen och eftersom vissa stränder var det enda ställen som inte täcktes av ogenomtränglig skog på grund av dåtidens varma klimat.

Från Gålibacka stenåldersboplats har man hittat mycket lerkärlsskärvor, skärvor och bitar av stenredskap, slagskärvor (små stenbitar som blivit över vid tillverkningen av stenredskap), kvartsskärvor, slipstensbitar och en stor mängd brända benbitar. Man har även anträffat rester av en tidigare eldstad.

Långåmossarna

Långåmossorna befinner sig i sydöstra delen av Karis, på västra sidan av Långåmossarna träsket. Området består av morän häll och är omgiven av träskmarker, men under stenåldern var denna plats en skyddad innerskärgård. Boplatsen befann sig på samma ö som Lillsjöns kamkeramiska boplats och bara några kilometer ifrån finns även Gålibackas kamkeramiska boplats som man uppskattar att delvis kan vara samtida med Långåmossornas boplats.

År 2015 ordnades en arkeologisk utgrävning vid Långåmossarna 5-6.6 med 10 deltagare. Utgrävningen fortsatte den 3-4.10.2015 med 12 deltagare. 2016 ordnades igen en utgrävning mellan 21-22.5 där man hittade kamkeramik, kvartsavslag och en snörkeramikbit. En andra utgrävning samma år genomfördes 8-9.10 under ledning av arkeologen Jan Fast.

Malmkulla stenåldersboplats

Det har gjorts flera undersökningar på denna boplats. Platsen upptäcktes för första gången år 1938 av arkeologen Nils Cleve i samband med att det skulle göras utgrävningar av Landsbromalmens kamkeramiska stenåldersboplats. De första fynden bestod enligt fyndförteckningen av fem lerkärlsbitar, två kvartsavslag och ett ofullständigt slipat eggparti av en stenyxa.

Fyndplatsen inspekterades sedan återigen år 1967 och 1970 av arkeologen Anna-Liisa Hirviluoto. Fynden från år 1967 var ganska obetydliga och bestod endast av några enstaka lerkärlsbitar och kvartsavslag. Däremot var fynden från år 1970 rikligare och bestod av 24 lerkärlsbitar, 10 kvartsavslag och några brända benbitar.

De första arkeologiska utgrävningarna på Malmkulla stenåldersboplats gjordes under ledning av Anja Sarvas år 1979. Ett område på sammanlagt 70 kvadratmeter utgrävdes. Utgående från fynden kunde man dra slutsatsen att det var en boplats och att den är från yngre, tidig kamkeramisk tid.

Under 1980- och 1990-tal har boplatsen nästan årligen besökts av amatörarkeologer och studeranden från Helsingfors universitet. Den andra arkeologiska utgrävningen av Malmkulla stenåldersboplats inleddes till en början som en provgrävning år 2019 som en kurs i arkeologi med Karis hembygdsförening och Sällskapet Natura.

Under den tiden som boplatsen var bosatt var den belägen vid kusten på ett vindpinat ställe. Det är sannolikt att platsen sett ut lite som Tulludden i Hangö idag.