Krigsfångeläger nr 7

Under fortsättningskriget har man uppskattat att det togs runt 72 000 ryska fångar som placerades runt om i landet. Ett av dessa läger varvar stationerat i Svartå. Dessutom fanns det fångar ute på gårdarna som skulle hjälpa till med olika arbeten. Det var mycket nödvändigt att ha krigsfångar som kunde hjälpa till vid jordbruken då de flesta män var vid fronten.

Lägret nr 7 grundades 4.7.1941 i Högfors men flyttades i slutet av augusti till Svartå. Lägret stannade i Svartå ända tills januari 1943 då det flyttades till Hangö. Under Svartåtiden hade man ungefär 600 fångar i lägret, som var uppdelat i ett huvudläger samt mindre underläger vid Svartå bruk, Lojo kalkgruva och i Landsbro i Karis. Chef för lägret under Svartåtiden var major T. Inkilä. Förhållandena i lägren var väldigt dåliga. Under Mannerheims ledning överfördes då övervakningen av lägren från skyddskåren till armén. Dessutom kontaktades Röda korset för att bidra med mathjälp vilket de gick med på och därmed förbättrades förhållandena.

Hur fångarna skulle vaktas fanns det stränga regler om. Vakter fick inte prata med fångar under arbetstid om ärendet inte var arbetsrelaterat och fångarna fick inte kommunicera med varandra. Vakter eller fångar fick inte ha med sig tändstickor under arbetstiden. Fångarna fick inte heller besöka vaktstugorna på området eller manskapets stugor.

Varje huvudläger hade ett eget vaktkompani. Det fanns en officerare som fungerade som vaktkompaniets chef och under sig hade han officerare, underofficerare samt manskap. Ute på arbetsfältet hade en vakt ansvar över ett tiotal fångar. Vakten skulle gå bakom fångarna och de skulle förflytta sig direkt till arbetsfältet. Om vakter gjorde fel så kunde det leda till bestraffning. De vanligaste brotten som officerare och manskap dömdes för var bl.a. misshandel, berusning samt olovlig frånvaro. Dessutom förekom många olika anmärkningar och tillrättavisningar.

Det var sträng disciplin i lägret. Fångarna gjorde sig skyldiga till olika brott som de bestraffades för. De vanligaste brotten var att fångarna vägrade att arbeta eller att de försökte rymma eller stjäla något. Hur hårt straffet var berodde på vem som utdelade det. Här spelade inte bara vaktens militärgrad roll utan också vaktens personlighet. Man höll så kallade straffdagböcker där man antecknade brottet som fångarna gjort sig skyldiga till, vad straffet var, datum o.s.v. Lägren hade anvisningar om hur fångarna skulle straffas. Straffen kunde vara 10 till 25 piskrapp eller någon sort av arrest. Försökte någon fånge rymma så sköts de under flyktförsöket eller så fick vakterna fast dem. Trots att Finland hade undertecknat Genèvekonventionen om behandlingen av krigsfångar så bröt man mot den med att t.ex. fångarna piskades. Med Mannerheims ingripande i lägren så upphörde också piskandet.

I början bodde fångarna i tält men i januari 1942 var fångarnas baracker färdiga. Bespisningen skedde enligt fångens status som arbetande eller icke-arbetande. T.ex. fick arbetande fångar 250g bröd medan icke-arbetande fångar fick bara 150g. Överlag var matens kvalité dålig och detta ledde till sjukdomar bland fångarna. Mellan september 1941 och juni 1942 dog det många fångar. Allt som allt dog 14 000 fångar under den här perioden och orsaker var bl.a. att Finland hade förberett sig på ett kort krig och hade därför t.ex. inte isolerat fångarnas baracker ordentligt. Dessutom dog fångar under vintern då de inte hade ordentliga kläder. Vintern 1942 dog det ungefär varje dag en fånge i lägret och dessutom var väldigt många av fångarna inte arbetsföra p.g.a. sjukdomar, förfrysningar samt utrustningsbrist.

Fångarna sysslade oftast med utearbete, dock kunde dåligt väder vara en orsak för innearbete. Dessutom sysslade fångarna med olika sorters hantverk som de kunde byta mot t.ex. mat bland lokalbefolkning.

Fångarna utsattes för finländsk propaganda som riktade sig mot bolsjevismen. Propagandan förekom i olika former som t.ex. radioprogram, litteratur samt tidningar. Propagandatidningarna vann popularitet bland fångarna som t.o.m. började vänta på dem.

Överlag så kom finländarna rätt så bra överens med de ryska krigsfångarna. Ännu idag finns det Karisbor som kan lite ryska som spår av kriget. Ute på gårdarna bröt man medvetet mot reglerna. Man brukade t.e.x låta fången äta middag inne med familjen. Det finns dessutom runt 400 säkra fall där finländare har en rysk krigsfånge som far.

De krigsfångar som dog i Finland blev begravda i gravar som var speciellt gjorda för dem. En sådan finns i Svartå. Där ligger 122 krigsfångar begravda.

Sebastian Sandgren

Läs mera i Karis-Billnäs gymnasium: I krigets skugga. 2009