Porkalaparentesens inverkan på Karis

“En pistol riktad mot Finlands tinning”

När Finland den 19 september 1944 tvingades underteckna ett vapenstillestånd med Sovjetunionen efter fortsättningskriget, ingick flera hårda villkor. Ett av de mest kännbara för oss i Västnyland var att Sovjet arrenderade Porkala udd som militärbas i 50 år. Området var strategiskt viktigt: där är Finska viken som smalast, vilket gjorde det möjligt för Sovjet att enkelt kontrollera inloppet till Leningrad.

Den sovjetiska marinbasen Porkala omfattade ett 33 kilometer brett och 425 km² stort landområde från östra Ingå till Stensvik i Esbo*. Järnvägsförbindelserna mellan Helsingfors och Åbo avbröts, men återupptogs 1947 när Sovjet gav tillstånd för den så kallade “Porkalatunneln” där tågen passerade med fördragna luckor. Porkalatunneln fick senare smeknamnet “världens längsta tunnel”. Mot denna bakgrund väcks en lokal fråga: Hur påverkades Karis, en stad i närheten, av att leva i skuggan av en sovjetisk militärbas?

* Porkala: före, under, efter Parentesen - Lena Selén, Berndt Gottberg, s 6, 2000

Arrenderingsområdets verkliga storlek. Gränsen till arrendeområdet skapade förvirring och det tog en stund förrän alla förstod var gränsen skulle gå.

Evakueringens inverkan på Karis

Över 7 000 invånare evakuerades från Porkalaområdet, varav många hamnade i Karis. Under minnestalkon den 17 mars 2011 berättade deltagare hur flera av de evakuerade anlände till Karis via Grundsjö station, ofta med slädor, kärror och till och med harvar. Deras ankomst påverkade Karis på många sätt - bland annat gynnades det lokala näringslivet. Till exempel hade grundaren av den gamla butiken Henelius sina rötter i Porkalaområdet.

Beväringar som hjälper lokalbefolkningen med evakueringstransporterna

Solidaritet och lokalt engagemang

Utöver det ekonomiska lyftet visade sig Karisbornas hjälpsamhet också i praktiken. När Porkalaområdet tömdes på endast tio dagar, evakuerades ett femtiotal barn från Degerby till Karis där de placerades i tillfälliga fosterfamiljer. Placeringen av barnen var oftast kortvariga och barnen återvände till sina familjer så fort familjerna hade fått ett nytt hem. Viljan att hjälpa var så stor att barnen inte räckte till åt alla familjer som anmälde sig. Anna-Lisa Eriksson, som ledde operationen, beskrev i en intervju i Västra Nyland 1994 hur frivilligheten genomsyrade hela insatsen: “Det var inte svårt, dels var alla villiga att hjälpa till, ingen behövde övertalas.”

Tack vare privatpersoners och företags hjälp, i form av bilar, skedde evakueringen smidigt.

Samtidigt mobiliserades även företag och arbetsplatser i Karis. Företag som Karis Kvarn AB, Karis Träförädling, Lönnbergs kappsäcksfabrik och Engbloms snickeri skickade sin personal till evakueringsområdet för att bistå de drabbade. Privatpersoner och företag ställde även upp med bilar för att underlätta transporterna. Det var en lokal solidaritetsinsats i stor skala.

Lönnbergs kappsäcksfabrik, som stängdes 1980, hörde till de företag som skickade hjälp i form av personal till evakueringsområdet.

Tåget genom Porkala - en resa genom det okända

Som nämnts tidigare påverkade även järnvägstrafiken Karis under Porkalaparentesen. Under en annan minnestalko, den 17 maj 2011, beskrev deltagare sina upplevelser av att resa med tåg från Karis till Helsingfors genom det sovjetiska området. De mindes hur man kunde höra ryska röster mumla utanför tågfönstren - ett främmande språk som väckte både oro och nyfikenhet - och hur vissa passagerare trotsigt försökte kika ut genom de fördragna luckorna, i hopp om att få en skymt av det förbjudna. För många Karisbor handlade tågresan inte bara om att ta sig från punkt A till B, utan om att få uppleva den kusliga känslan av att färdas genom en sovjetisk militärzon - en absurd verklighet mitt i det fredliga Finland.

Luckorna dras för innan tåget passerar genom Porkala.

Säkerheten kring dessa tågresor var sträng. Det var ett krav att någon på stationen, till exempel stationsinspektoren, skulle prata ryska. På själva tåget fanns alltid en militär i varje ända av varje vagn under hela färden. Före avfärd kontrollerades tåget noggrant: soldaterna gick längs med vagnarna och slog på hjulen med en lång käpp med hammare, för att höra på ljudet att det inte fanns några sprickor i hjulen, så att tåget inte skulle behöva stanna för reparation på arrendeområdet. Sovjet tillät sannolikt tågtrafiken genom Porkala av ekonomiska skäl: det innebar inkomster.

“Genéveandan”

lins död 1953 innebar åtminstone en tillfällig förändring i Sovjets inrikes- och utrikespolitik. Under Nikita Chrusjtjovs ledarskap inleddes en avstalinisering av samhället, och idén om “fredlig samexistens” med västblocket växte fram. Denna mjukare sovjetiska framtoningen gav utrymme för en avspänningsperiod - den så kallade “Genéveandan” mellan 1953 och 1956. Under detta töväder kunde flera diplomatiska genombrott ske: bland annat återfick Österrike sin självständighet, och ett vapenstillestånd slöts i Korea 1953. I samma anda återlämnade Sovjet oväntat militärbasen Porkala till Finland den 26 januari 1956.

Finländska soldater marscherar till Porkalaområdet. Efter 11 år i sovjetisk kontroll blev Porkala åter en del av Finland, och således hade Finland åter överlevt en fara.

Ett oväntat avslut på en mörk parentes

Återlämnandet av Porkala kom som en överraskning. I Finland antog många att Sovjet med näbbar och klor skulle hålla fast vid Porkala ända till 1994, eller längre. Varför ändrade Sovjet kurs? Det handlade främst om utrikespolitiska skäl. Sovjet ville förlänga VSB-pakten med 20 år och använde Porkala som en förhandlingsbricka. Man ville också signalera en ny linje utåt. Men samma år visade krossandet av Ungernrevolten att stormakten inte helt släppt sin hårdföra linje. Samtidigt hade Porkalas militära betydelse minskat, i takt med att kärnvapen och långdistansmissiler omdefinierade krigföringen. Återlämningen kan även ha haft politiska motiv: 1956 valdes Juho Kusti Paasikivis tidigare närmaste man, statsminister Urho Kaleva Kekkonen, till president - en man som, likt sin föregångare, åtnjöt Sovjets förtroende och förväntades föra en vänskaplig linje mot öst.

Återlämningen av Porkala kom som en överraskning. Så här informerade Västra Nyland om återlämningen i januari 1956.

För Finland var återlämningen både en lättnad och en seger för landets suveränitet. Tågtrafiken kunde återgå till det normala, och de omkring 7000 evakuerade - även i trakten kring Karis, kunde återvända hem. En mörk parentes i Finlands historia avslutades, och landet hade än en gång lyckats bevara sin självständighet i skuggan av en stormakt.